Ingo är död. Det var det första jag läste när jag stigit upp i morse och slagit på datorn. Visst, man visste ju att han kanske inte hade många månader kvar, högst ett par år kanske men ändå. Tårarna började direkt att rinna och bilderna från VM-matchen mot Floyd Patterson den 26 juni 1959 dök genast upp i huvudet. Jag är inte alls patriotisk, hejar inte alls på Sverige i idrottssammanhang och liknande. Känner mig oftast inte nödvändigt vis särskilt stolt om Stefan Holm eller nån annan freak lyckas studsa till sig nåt OS-guld eller så. Vinner sydafrikanen kan jag snarare tycka det är kul, skoj för Sydafrika tänker jag.
Men det jag ville komma till är; Ingo gjorde mig stolt. Kanske inte för att han är svensk men utan att han just var en så tydlig produkt av det samhälle vi lever i. Han var en vanlig grabb från arbetarklassen som kämpade sig upp, vann VM och en del andra matcher. Blev en av våra största idrottare genom tiderna men behöll sig ändå ödmjuk, förändrades inte nämnvärt vad man har förstått på hans nära och kära. Han har varit viktig för Rackarkarlarna, det råder det inget tvivel om. Vi ser nog lite av Ingo i oss själva, vi i RRK. Åtminstone önskar vi det. Aja, fan vad det här känns tråkigt då men jag hoppas verkligen vi träffas nån gång, champ.
Ikväll dricker vi för Ingo. Let's us please pour out some more liqour.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar